Området hade säkert kunnat kallas för den södra delen eller till och med södern, om vädersträck hade varit relevanta i sammanhanget. Platsen ägde en slags behaglig värme, och en sakta bris drog genom moln-trasorna och blottade då och då en azurblå himmel.

Ett par män satt lojt och samtalade eller snarare halvlåg i ett par fluffiga divaner av något material liknande spunnet socker. Man smuttade på var sin «Rainbowsting» och tycktes finna sig väl tillrätta i varandras sällskap. Båda hade kunnat vara i samma ålder, runt trettifem ungefär.

När allt verkade dött och tiden stod för märkbart stilla, tog den yngre av männen ofta hissen upp till det sjunde seklet för att få prata av sig lite grann. De hade träffats på en sammankomst för en evighet sen i något obskyrt sekel och funnit att de hade mycket gemensamt. Trots att de levt i skilda tidsåldrar.

Det var emellertid inte bara det, att båda hade smak för starka drycker. De var också diktare. Den äldre skrev gärna lyrik med en musikalisk ådra och hade författat librettot till en något så när lyckad opera, och den yngre hade varit en framgångsrik textförfattare. Dessutom var han kompositör och sångare av någon slags krog eller barmusik. Han kallade sig för Hank och hade till och med uppträtt på nåt finare ställe som hette Grand Old Opry, men senare fått sparken därifrån på grund av spriten.

Hank hade genast fattat tycke för den äldre kollegan som gick under smeknamnet Bengan. Egentligen «Leadner» - nånting i efternamn, men efternamn var ju inget som man använde längre. De hade strängt taget spelat ut sin roll.

Bengan hade haft ett motto i livet. En vacker sentense skriven på Latin. «In Lacrymis etjam voluptas» - ungefär: « också i tårar ryms vällust! ».
Det gillade Hank. Det var right on the money! Han kom ihåg hur han fått publiken att gråta när han sjöng, och han mindes speciellt en låt som hette: «There’s a Tear In My Bear». Grabben hans, som fortfarande levde, hade på nåt sätt micklat ihop hans gamla vax med sin egen sång, och fått en megahit med den. Hank hade fått några postuma utmärkelser och det var ju kul. Även om sånt inte betydde något längre, så var det i alla fall kul för grabben!

Och änglarna se’n, nere på Hanks Resort, hade blivit stormförtjusta när han berättade om den gråtande och bitteljuva klangen i instrumentet som han haft på sina plattor. Man hade helt sonika lagt harporna över knät och börjat spela med en stålkam, så svajigt att det stod härligheten till. Det lät visserligen inte riktigt som en steelguitar, sa Hank, men ändå himmelskt!

Bengan hade varit mer reserverad i början av deras vänskap. Men efter deras första kollokvium hade han förstått att mannen från det nionde seklet var en yrkesbroder som seglat samma « swarta Olyks sjö » som han själv.
Den varma sommaren 1777 när han låg vid universitetet i Greifswald hade han författat en avhandling om rättmätigheten av den amerikanska revolutionen. Av Hank hade han fått veta hur det hade gått så att säga, hundrafemtio år senare. Det var ju inte alltid så upplyftande. Men de svarta morianerna som importerats som slavar, hade haft en slagkraftig musikkultur som satt sin prägel på musik över hela världen.

På en punkt hade Bengan i alla fall blivit besannad. Han hade sett amerikanerna som den nya tidens romare. Nu var deras president större än Kejsar Augustus och sände militär över hela jordklotet för att bevaka sina intressen och låta skattskriva världen. Fast av någon anledning kallades det med ett modernt luddigt ord för «marknaden».

Hanks och Bengans sammankomster följde allt tätare och vid ett tillfälle hade Bengan med sig en kollega från sitt eget sekel och samma region. Hank uppfattade att han hette «Carmajkel».

Det var en funny guy som sjöng fräcka visor och supvisor om vartannat och var helt fantastic på att imitera och parodiera. Han kunde göra allt från «the biggest asshole of them all down in the basement» till Gud Fader själv. Änglarna hade garvat häcken av sig, flaxat med vingarna och snytit sig i särkarna.

Efteråt när man satt och pokulerade och kom in på ämnet, evigheten och odödligheten, berättade Hank som en vits i sammanhanget att han skrivit en låt som hette: «You’ll never get out of this world alive». Alla hade skrattat rått.

- Odödligheten, sa «Carmajkel», är något man får leva med. Nere på sopstationen berättar fortfarande till och med småbarnen hemska påhittade historier om mig, efter två hundra år!

- C’est horrible! Och inte är det ett dugg bättre här på återvinning!

- Jo, jo, invände Hank och kvävde en gäspning, men det är bra pi-ar och «good for buisness».

- En tröst för ett tigerhjärta, hade Bengan sagt.

***

En råkall förmiddag i februari går jag Magasinsgatan fram i Göteborgs vinterslask på jakt efter AF kultur, som arbetsförmedlingen för kultur-arbetare numera heter. Jag har glömt den nya adressen hemma och går och sneglar upp på fasaderna för att utröna vilket hus som kan tänkas inrymma en nyinflyttad dylik.

En fuktig dimma drar in från älven, längs kanalen, över Lilla Torget och sveper upp genom Magasinsgatan och får mig att ofrivilligt huttra till och dra jackan tätare omkring mig. Då får jag syn på en inskription som sitter i höjd med andra våningen på en av husväggarna.

« I detta hus bodde skalden Bengt Lidner mellan åren ..»
Plötsligt hör jag någon bakom mig hosta ihåligt. En mager man står tätt intill mig. Han har en randig kostym på sig, sliten i ärmarna, något nummer för liten. En Stetson på huvudet. Vit.

Han står och stirrar intensivt upp mot orden på väggen.

« I detta hus bodde skalden Bengt Lidner mellan åren ..»

Läser texten om och om igen. Står som fastfrusen i gatan. Som om det låge ett budskap dolt i dom där flagnade orden: « I detta hus bodde skalden Bengt Lidner mellan åren ...».

Jag försöker säga något trivialt om förkylningar, göteborgsluften, men han verkar inte lägga märke till mig.

- Swell guy Mr. Leadner!, hör jag hans en nasala röst.

- Hade ett great pi-ar trick. Påstod att han until elva års ålder varit dum och trög. Men att det knäppt till i huvudet på’n så högt så att till och med hans lärare hörde det. Därefter blivit både intelligent och skald. Selling stuff this!

- Arbetsförmedlingen, fortsätter han sedan, som om han hört vad jag tänkte fråga honom. Den ligger just ‘round the corner. Gå inte dit.

No jobs there! They can’t help you and they don’t know shit from a horse’s ass!

Han försvinner i dimman och jag hör hans hosta eka mellan husväggarna när han skyndar neråt Magasinsgatan. Plötsligt hör jag en kraftig ton! Ett enda knäppande ljud. Högt som ett cellopizzicato! Jag ser mig omkring. Inte en människa! Dimman lättar sakta och jag kan se klart ända bort till Drottninggatan där folk vimlar förbi i lunchruschen.

Då drabbas jag plötsligt av en outhärdlig sprängande huvudvärk! Jag ger mig brådstörtat iväg till närmaste apotek för att söka lindring.

I form av ett par vita Magnecyl.

Keith Deling - november 95